Träffade en mycket trevlig filmare igår. Hon filmade mig... Grymt! Fruktansvärt jobbigt att höra sin egen röst. Jag blir sådär helt rysande innombords... Låter jag så?? Va? Vad är det jag säger?? Vad menade jag egentligen? Hur ser jag ut??
Folk kan ju tro att jag är:
1. dum,
2. smart,
3. 17 år,
4. 58 år,
5. präktig,
6. snurrig osv...
Sen försöker jag inse att folk i min omgivning faktiskt är vana vid att både se och höra mig. Jag kanske inte behöver vara så rädd/nervös/panikslagen...
Jallafall - nu är jag inte så nervös längre för att gå fram och ta emot stipendiet - nu är jag mer nervös för att se och höra mig själv... (Den lilla filmsnutten ska vara som en presentation över vad jag tänker göra med stipendiepengarna.) Kan ju funderar på hur integrerad jag är med min egen röst...
Men så tänker jag på boken som Syfia rekomenderade; Bildfaktorn. Då blir jag lite lugn. Den är verkligen bra. Perspektiv - insikt i sina bilder om sig själv... Läs den!
Så kommer en av mina sträva tankar, det som gör att jag sticks ibland: Si tacuisses, philosophus mansisses -- "Om du hade hållit käften, hade du fortfarande varit filosof" Å andra sidan har jag hört: "Den som inte är modig kan inte vara begåvad"... Undrar om jag "skjutit mig själv i foten"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar