Tupp och höna

Idag har H varit lite krasslig. Hostig och snorig.
Men en morgon nu i veckan när jag följde med henne till skolan utspelade sig detta:
Som vanligt hade jag min svarta kappa på mig. Hon höll i min hand men vände sig mot mig och tittade på min rygg. Sen sa hon:
Mamma här bak ser du ut som en tupp.
Jaha ja... kappan går ju ut lite från midjan och neråt.. var det det hon menade?
Hon smilade lite iallafall och jag tyckte det lät kul.
Sen tittade hon på mig framifrån och sa:
Och här ser du ut som en höna!
Och så skrattade hon och sa
Det var bara på skoj...
Hon kände nog på sig att min tjocka mage var ett känsligt ämne. Jag tyckte det lät kul.. : )
En rolig iakttagelse eller ett roligt infall!

Handlingskraft...?

I kväll skulle jag tagit itu med Material & Metod. Vad bidde de av det? Jo, en hel massa filmer på YouTube om natriumalginater, molekylär gastronomi och osmos.
Sen klippte jag ihop det jag redan tänkt och gjorde en mapp som heter Material och metod. För att övergå till Facebook och farmerna (men det var inte så kul att odla i kväll...) Därefter tog jag faktiskt fram Denscomebes Forskningens grundregler, men jag öppnade inte den... bara tänkte göra det. Klockan gick och H skulle badas och få rent hår. Efter att hon somnat fick jag nästan en chock när jag öppnade de transkriberade intervjuerna - words slutade fungera - för ett ögonblick fick jag hjärtflimmer och andningsnöd. Efter några minuter, när både jag och word kommit till sans igen, sparade jag som en besatt, mina filer på nätet. Istället för att skriva mer (som jag ju inte ens börjat med...) tog jag fram en diktbok och började läsa... dialogisera med mig själv?!
Nu vill jag inte öppna några words igen... Jag har lite ont i magen och är rätt trött i huvuet. Man skulle kunna säga att sängen kallar...
En dikt eller två först bara...
Den första har Alf Henriksson skrivit:

Mannen från Hökarängen
suckade stilla och sa:
"Min fru äter skorpor i sängen
Annars är allting bra."

Den andra handlar också om mat (surprise!) och är författad av Bengt af Klintberg:

Fläckig banan
Skafferiets starka lukter:
grönsaker, oljor,
sura bottensatser i tomglas.
På en hylla ligger den sista bananen,
fläckigare än i går,
allt mer leopardlik.
Den kryper ihop i halvdunklet,
och jag stänger hastigt dörren.
Före språnget.

En bok och en deg.

Igår hittade jag ett tjockt kuvert i brevlådan som var adresserat till Th.. eller det fanns ingen adress bara hans namn textat på framsidan. Inuti fanns en bok med titeln Sorgen är lyckans pris. Det är en av hans fd elever som gett ut den på vulkanförlag ( www.vulkan.se Vulkan är inget vanligt förlag utan mer som ett hjälpmedel om man vill ge ut en bok utan att för den skull sälja in sig i ett "riktigt" förlag eller ge ut från eget förlag. Mycket smart skulle jag vilja säga!) Boken är en samling noveller om livets skuggsidor eller om man så vill; sorgen som vi oundvikligt måste igenom på ett eller annat sätt. Tjejen som skrivit är bara 19 år och jag beundrar hennes insiktsfulla tankar och hennes sätt att beskriva dessa i ord. Hon har ibland ett poetiskt språk vilket ger distans och plats för egna känslor och tankar. På baksidan skriver hon:

Tänk om livet vore enbart gott.
Tänk om man alltid kunde leva rätt.
Tänk om kärleken alltid bestod.
Tänk om olyckor inte var verkliga.
Tänk om döden inte fanns.
Tänk om sorg bara hände andra.
Tänk om...

Jag blir förbluffad över vilka tankar som rör sig i en 19:åring. Jag har gått och grunnat på hur jag själv tänkte i den åldern. Det var en jobbig tid, de var det! Att gå från barn till vuxen är som att alltid ha ätit ljusa baguetter till att bara få äta grova surdegsbröd. Och själva omvanlingen, avvänjningen är brutal. Det handlar inte om vilket som är godast utan om en ny vana, en ny matsjälkningsprecess, en ny mättnad och en ny tillfredsställelse. Och vägen mellan dessa är ett enda stort kaos. Än vill man ha det ljusa lättsmälta och än det grova mättande. Vetskapen är dock att den ljusa baguett-tiden tar slut hur mycket man än försöker hålla kvar vid den kosten. Det är inte lätt att leva, men ibland är det svårare än annars ; )

Jag bakar bröd idag. Ett surdegsbröd med fikon och rostade solrosfrön och så "potatisbullar" vilket är ljusa brödbullar med riven kokt potatis i degen. Detta ska serveras på tisdag till förmiddagsfika på Krinova här i stan http://hkr.se/templates/Page__9129.aspw . En temadag om produktsäkerhet.
Tänkte dela med mig av receptet på Potatisbullarna:

Potatisbullar (eller Kilsbröd som det står i det gamla urklippet från tidigt 90-tal) ca 60 st.
50-75g smält eller rumstempererat smör
1 dl olja
5 dl vatten
5 dl mjölk
600g kokt riven potatis
0,75 dl gräddfil (kan uteslutas)
100 g jäst
Blanda detta i en degblandare.
Tillsätt:
1,5 msk salt
0,5 dl socker
ca 2,5 l vetemjölspecial
Kör degen i ca 8 minuter. (Degen ska vara lite kladdig men ändå gå att ta på utan att allt fastnar.) Jäs tills degen dubblat storlek, ca 1 timme.
Häll ut rejält med vetemjöl på bakbordet och häll ut degen där. Använd mjöl på händerna och dela degen till så stora bitar du vill ha på bullarna. Bitarna kan antingen bara skäras och doppas i mjöl eller rullas till bollar, plattas ut och doppas i mjöl - det är en smakfråga. Lägg bullarna på bakplåtspappersklädd plåt och jäs i ca 30 min. Baka av i 250*C i ca 8-10 min.
Bullarna, som blir mycket mjuka och lena i konsistensen, går utmärkt att frysa - vilket jag kommer att göra idag. På tisdagmorgon tar jag upp dom och brer med smör, ruccola, skinka, tomat och XO-röra. Mmm...

Virka mera!

OS-mössan har visst fått en stor publik. www.dn.se/livsstil/trend/sa-virkar-du-mossan-1.1050517 Edde som är superförkyld idag var tvungen att stanna hemma från skolan fast han hade nationellt prov... Nu sitter han med virknålen i högsta hugg och är på god väg... men med fel färger. Eskimo har varit mitt favvogarn förut så det finns en hel del rester.

Tidens unika upprepningar och repriser.

Det händer saker hela tiden nu... (ehh... )
Storebror blev pappa, i slutet av förra veckan, till två små pojkar. Sex veckor tidiga och vägde runt 2 kg var. Det är helt otroligt att han också får tvillingar som första barn och pojkar till på köpet. Det känns lite reprisartat. Och sååå kul! Som J sa när när brossan berättade att de väntade tvillingar "Vadå wannabee!" (ja, nu kan jag ju inte stava det.. men ni fattar va?)
Mer och mer börjar jag förstå att min egen första graviditet var ganska unik. J&A föddes två dagar innan beräknat datum och vägde 3600 var. En i min klass undrade om jag inte hade några kort på hur jag såg ut när jag var som mest gravid (hmm.. är man mer eller mindre gravid? Det är väl nominal datanivå; antingen är man gravid eller inte...)... men de korten vill jag helst förtränga. Något så groteskt stor var jag... När jag vägde in mig (i typ vecka 10) så vägde jag 50 kg och sista vägningen, 30 veckor senare, just innan förlossning, var jag uppe i 83 kg. Sen föddes boysen och 10 dagar efter hade jag lättat 25 kg... Jag hade samlat lite vatten (x antal liter) och var näst intill helt vätskefylld - det fanns inte bara vätska i livmodern, som brukligt är, utan i mina ben, armar, fötter, händer, och ja, lite överallt faktiskt. Några dagar efter förlossningen kunde jag se vid vilken nivå vätskan hade försvunnit. Det såg riktigt komiskt ut - eller förskräckligt - en dag var låren och underbenen lika tjocka... vätskenivån låg alltså vid knäna. Riktigt skönt att bli av med all extra vätska. Efter ytterligare några dagar såg jag relativt normal ut - fast utan muskler. De sista veckorna i juni och juli var jag väldigt stillasittande. Det är ju jobbigt att bära på två barn, extra mycket blod, två moderkakor, fostervatten och så därtill all extra vätska... så det blev inga långa promenader - därför förtvinade mina muskler.
Ja, men det här var för 17,5 år sen... Nu går grabbarna i 2:an på gymnasiet... och rakar sig på morgnarna (i bästa fall..)... Det är inte riktigt klokt! Jag måste plocka fram deras album för att minnas hur mina små (eller stora) bäbisar såg ut.
Och nu är alltså brossan i samma sits. Intensivt är ett milt ord för tiden som väntar. Ordet fantastiskt är också svagt i sammanhanget. Det är som livet själv: ofattbart!

Något finns men syns inte...

Det som göms i snö
kommer fram i tö!
Hmm... vad säger vi om detta?
Jo, det är så sant som det är sagt!!
Idag har jag och H varit ute och gått en lång promenad. Härligt med sol! Tänk att nu är det ljust ända till18.00 på kvällen! Inte längesedan det var mörkt vid 16.00. Vägar, cykel- och gångbanor är fria från snö. Och själva snötäcket på ängar och andra fria områden tycks ha krympt ihop. I kanten mellan gångbanorna och den snötäckta ängen har snön smält på ett roligt och vackert sätt. Kanten är frasig och ser nästan ut som en tygspets... vit och skir och hålig...
Jaha, vad är det då som kommer fram i tö? Jo, något så trist som hundskitar. Jag tror jag sa till H att hon skulle gå på gångbanan 35 gånger på grund av att det låg en massa skitar just i kanten där barn vill hoppa och springa. Men alltså, hur tänker hundägare? Aaa... det är vinter, det syns inte att hunden skiter i snön... jag struntar i att ta hand om det... Helt otroligt! Precis som strutsen som stoppar huvudet i sanden när den blir rädd! Det jag inte ser finns inte! Visst är det tragikomiskt?!

Denna helg har jag upptäckt en ny smart sak på min dator: Mikrofon och inspelningsfunktion! Fantastiskt! I lördags var det auktion på MG och då passade jag på att provintervjua flickorna i köket. Jag måste liksom kalibrera min intervjuguid som ska användas som metod till min C-uppsats. Det var jättekul att intervjua. Och jag tror, efter proven, att mina frågor fungerar bra. De förstod vad jag menade även om de fick tänka efter lite. Såå... mitt på dan i lördags hittade jag inspelningsprogrammet under tillbehör på datorn. En av intervjuerna spelades in. Sen provade jag att transkribera den - att gå från ljud till skrift - ojj, vilken tid det tar... Men jag är mycket fascinerad av denna typ av text. Har ni läst några transkriptioner någon gång? Det måste ni prova. Man känner lixom hur samtalet låter när man läser. Tänk att man pratar så helt annorlunda jämfört med hur man skriver. Levande skrift skulle jag vilja likna en transkription med.

Nu är kycklinglåren snart färdiga, riset kokar, en sås ska vispas ihop av skyn och en sallad göras. Salladen kommer att bestå av tomater, svarta oliver, rödlök och fetaost... (eller nått som kallas för salladsost - d.v.s. fetaost som är gjord av komjölk - lite mildare i smaken. Måste prova för att veta!) Jag är hungrig!

...det är vägen, som är mödan värd...?!

Hon sitter på två stolar, brukar man säga ibland... men jag känner mig som att jag är mellan två (eller tre fyra stycken...) stolar! Bredvid men ändå just strax intill. Och snart kravlar jag mig upp på en av stolarna. Snart är jag med i diskussionen igen... men just nu sitter jag på golvet och hugger tag i allt som trillar ner. Allt som trillar på mig. Det är ju vad som händer när bordet blir överfyllt - det trillar ner och belamrar stolar och golv.
Lite av allt som fått mig att hamna mellan stolarna har jag checkat av. Tentan förra måndagen - check! Hemtentan som jag lämnade in i tisdags, 23,58 pip - check! Intervjuguiderna - check! Men fortfarande har jag en rapporträttning och en labbrapport som gnager mitt samvete, ett "komips-7-års-kalas", ett skrivbord med höööögar av papper på och ett tvättberg som bara växer och växer.
Ibland undrar jag vad jag håller på med? Är verkligen plugget värt all tid och energi som jag lägger ner? Är jag lite lätt dum i huvudet som inte lär mig nya saker fortare/pluggar effektivare? Det är alltid en massa saker som ligger över mig... inte bara plugg...
Och snart är allt slut... 3,5 månader kvar... och jag har redan separationsångest. Fast det är så jobbigt att plugga och jag aldrig är riktigt ledig så vill jag inte sluta... Hur går denna ekvation ihop? Jag får tårar i ögonen när jag tänker på att aldrig åka iväg till högskolan mer. Tänk att bli fast på en liten inskränkt arbetsplats och jobba där i 25 år... Och ännu värre - gå tillbaka till gamla jobbet, inte hinna söka nya, bara jobba och jobba och jobba... Det blev inget - hon stannade i växten - ett bonsaiträd - potentialen fanns med inte tillgång på sol, vatten och utrymme... (här måste jag dubbelsucka) suck, suck dubbelsuck! Ojojoj... hur ska det gå?
Jag var hos studievägledaren igår. Det var inte så ljust när jag gick därifrån. Ett uppslag har för mig varit att bli lärare... för att få behörighet måste jag läsa 1,5 år pedagogik. Rent teoretiskt kan jag söka lärarjobb redan nu men inga skolor ger en fast tjänst till en obehörig lärare. Ett annat uppslag är att läsa en master, men det finns ännu inte en sånn utbildning för just personer med en fil. kand. i mat och måltid. Men kanske det kommer nästa höst... (Jag är inte riktigt säker på om det finns eller inte - studera.nu är en krånglig sida... det tar ett tag att hitta alla kurser och programvarianter.) Studievägledaren menade att det alltid finns en väg frammåt om man bara vet vilket mål man har. (T.ex. läsa fria kurser och bygga upp något av det.)
Om man bara vet vad man har för mål alltså... Mitt mål är - hmm... inte sluta plugga?... haha... Tjäna pengar OCH plugga? Göra ett personligt experiment som går ut på att se hur många veckor jag kan plugga utan att bryta ihop/gå i väggen/få anfall? Hmm... Om jag ska vara lite seriös, så är väl en dröm att kunna forska i något mat- och måltidsämne OCH undervisa ungdomar eller vuxna. Vad säger ni? Skulle jag passa som lärare? Och skulle jag ha noggrannheten och tålamodet för att kunna forska? Och måste jag besluta mig för det ena eller andra?
Och ovanpå allt detta så fyller jag 40 i år...
Nu krävs en dikt! Det får bli Karin Boyes RÖRELSE igen. (Jag vet att jag citerat den förut här på bloggen... men ändå, den är så tankfull!)

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.