Önskningar

Nu har tiden kommit då alla önskar sig. Speciellt Edde har långa utläggningar om allt som önskas. Vissa saker "bara måste" han ha och andra saker skulle han gäran vilja ha. Jag får önskelistor av honom skickad till min mejl och han undrar direkt efter vad jag tycker om hans lista.... Joel och Alfred är svårare att få till att skriva listor. Affe önskar sig iPod nano och pengar (han får inte både och...hmm) och Joel vill helst ha en musikmobil, MP3, iPod nano eller xbox 360... Allt kostar ju skjortan. Jag har förvarnat alla tre om att de nog inte får så MÅNGA julklappar i år. Det känns som att en dyr skulle vara det bästa, åtminstone för de två stora. Edvin och Hilma räknar nog julklappar i mängden paket fortfarande... och då får ju priset på varje paket vara därefter.
Det är sååå mycket lättare att köpa julklappar till Hilma. Det är bara att tänka efter vad man själv skulle önskat sig som 5-åring. Hm... dockor... dockor.... ritblock... nya pennor... dockkläder... dockor... saker till dockor... utklädningskläder... Har hittat jättefina dockor i en liten affär i Lund. "Roberts barn" eller nått likande heter dom. Mjuka tygdockor med mysiga utseende. Hon har redan en av denna typen - då behöver hon väl en liten syster eller bror??
Det allra svåraste är när de frågar vad jag önskar mig. (Jag kan ju inte på fullt allvar önska mig dockor... vilket jag inte gör heller.... bara lite...) Min önskan måste ju anpassas till frågande barns troliga kassa. Ännu så länge har jag kommit på att jag önskar mig en penna (Pilot V Signpen - en favorit) och en bok (Den hemlige kocken - en bok jag känner mig lite kritisk till, men jag kan ju inte argumentera om jag inte läst boken - och nu finns den i pocket, lagom mycket pengar!)... sen kan jag inte komma på något mer under 50 kr.
Av mig ska Th få en sak han aldrig skulle önska sig. Men jag önskar att han skulle önska sig en... Är det ego att ge något man själv vill att personen ska gilla? Hmm... Jag är ego!

Tårtbuffén

Tårtbuffén som jag gjorde för ett företag som dels hade öppethus och dels prisutdelning (därav 360*) bestod av dessa sorterna. Mandeltårta med smörkräm och blandade nötter. Mjölkchokladtårta med kladdkakebotten. Marängtårta med puchgrädde och frukt. Morotstårta med citronkräm.

Det är svårt att beräkna hur mycket som går åt till ett öppethus. Kan ju komma hur många som helst men också väldigt få... Det kom ca 75-80. Det blev tre hela tårtor över + mer eller mindre stora bitar av de påbörjade. Hade 12 st från början.

Marängtårtan gav mig mycket huvudbry... se tidigare inlägg. Och chokladtårtan höll jag på att få hjärblödninga av. "Moussen" ville inte stelna utan rann ut i kylen. Tittar ni noga så ser ni att jag fått ta bort moussekanten... inte så fint.. men vad gör man?? Jag tror däremot att chokladtårtans smak tilltalade många av de besökande. Jag tycker helt klart bäst om morotstårtan. Ärligt talat var alla goda - bara en smaksak vilken man föredrar!

Kontraster

Man måste gå ut i kylan och dimman,

för att kunna känna

hur varmt och gott det är innomhus...

Eller...

Man måste gå ut i den kalla luften

för att känna hur trögandat

det är innomhus...

(Läses med olika perspektiv i tanken.)

Mera dessertbilder

Titta på de fina kockumsformarna. Fördelsedagsbarnets morfar (eller var det gammelmorfar) har designat dom. Kändes som gjutjärn eller nått annat tungt material. Jättefina!

Mmmm

Hallon, björnbär, socker och stjärnanis....
(Varför kommer bilderna i fel ordning? Teknikens under...grrr)
Detta koktes ihop till en halvtrög sylt för att sedan klickas ut på små fina rektangulära fat. I en liten form bredvid hade Annika gjort den absolut godaste creme brylen jag någonsin smakat. Mjuk, söt, ljusgul med knäckigt socker-täcke.... tillsammans med aromatisk, halvsyrlig marmelad.... mmmm..
Vi provade några i förväg... och några under vägen... och några efteråt.

"Det var det värsta..."

Jag har en ganska utvecklad inre dialog. Jag gör långa resonemang innuti skallen. Många gånger gör jag dialoger med andra också. (Ganska praktiskt - man kan då spola tillbaka och redigera dialogen om den blev dålig.) Jag kan känna igen ord och uttryck som gärna poppar upp i mina dialoger. Det är ofta uttryck som jag inte använder med ljud (högt). T.ex. kommer ord som "kanon", "skit på dig" (bra att jag inte använder det högt!) och "det var det värsta jag sett/hört", ofta, ofta upp i hjärnans dialogruta.
Uttrycket som jag fastnat för idag är "det var det värsta". Flera gånger idag har det redan susat fram och tillbaka i mitt inre. När jag tänker efter så är det ju inte "det värsta". Det värsta kan väl bara vara en sak? Eller? Många saker kan vara jobbiga/otrevliga, men bara en ska kan vara värst...?!
1. Det första i morse som gjorde att jag tänkte "det var det värsta jag sett", var när jag gick in i köket och såg vilken fruktansvärd röra det var på bordet, diskbänken, golvet och på arbetsbänkarna... (Tur för Th att han inte var hemma!) I vanliga fall har jag inte så gott humör på mornarna och när det är rörigt (till den milda grad....att jag inte ens kan sitt och äta utan att raffsa bort en hel massa) blir jag som ett hungrigt lejon eller nått i den stilen - tappar helt omdömet om vad som får sägas/rytas... (Men var det värkligen det värsta jag sett - nej tror inte det...)
2. Andra gången "det var det värst" dök upp i huvudet var när jag skulle slänga lite sopor i påsen under diskbänken. Någon hade då slängt sopor utan att titta att det kom i kassen... Ganska mycket var utanför. (Men när jag tänker efter har jag sett värre soptunnor...)
3. Tredje gången jag tänkte "det var det värsta" var när jag förstod att Th hade slipat mer i trappan utan att ta undan ytterkläder eller lägga på något som skyddar skrivbord och srykbräda. Ärligt - jag älskar inte slipdamm - å andra sidan blir trappan fin... men vilken erbarmlig tid det tar att göra vid. (Inte heller detta var det värsta jag sett... men inombords kändes det vääääldigt jobbigt! Damm, damm, damm .. överallt!)
4. Och så har dagen gått och jag har haft uttrycket som en svängdörr i huvudet. Någon sa något på radion om "mansgrisar"... popp... "det var det värsta!" Jag mindes hur jag kände när vi fick mycket beröm igår för middagen... popp... "det var det värsta!" Jag såg mattan under soffbordet... popp... "det var det värsta!" När jag insåg att Hilma inte somnat förren sent igår... popp... "Det var det värsta!" och så vidare i all oändlighet....

Goooodis

Vad är det för skillnad mellan chokladbollar och godis?

Okej det finns några rent utseendemässiga skillnader. Och ingredienserna stämmer ju inte helt... Men för mig är den största skillnaden att jag får äta kakor men inte godis. Jag och Joel har ett vad - inget godis detta året ut. Real hard! Och lika hårt för oss båda. Vi är riktiga godisgrisar.

Äldst och längst

Det regnar och är mörkt idag... som gjort för att stå inne i ett kök och provlaga nya rätter! Det har jag gjort. Håller på att få fram en riktigt bra aubergingryta med kidneybönor i. En (av tre) blev ganska bra. Jag gillade smaken men den kanske blev något för mosig. Färgen var också helt okej. Om ni inte visste det så håller jag på med en kurs i produktutveckling. Min grupp har (tagit oss vatten över huvudet... ehh) bestämt oss för att utveckla kylda vegetariska fördigrätter. Det är väldigt kul att gå in i den vegetariska världen utan några som helst förkunskaper.

Hemma är det lugnt. Grabbarna har lånat hem sista årgången av "Vänner"... så skratt efter skratt väller fram i vardagsrummet. Den är ganska gullig - men det konstiga är att skådespelarna inte ser äldre och äldre ut eller beter sig mognare. (Fast man kan nog ana ett visst åldrande hos vissa av dom - ha! Inte ens skådespelare klarar av att se ut som 21 hela livet. Det finns rättvisa! : )

På tal om att bli äldre... Hilma och jag hade en dialog om "att vara äldst" och "att vara längst". Hon blandade ihop begreppen friskt! En av dagiskopisarna fyller år i augusti... så hon har ju redan fyllt år. Själv fyller inte Hilma förren i februari och då uppfattar hon att kompisen är äldre. (De är födda samma år.) Hmm... pannan i djupa veck. Så pratade vi om vår familj. Först fyller Hilma, sen fyller alla grabbarna och jag på sommaren och till sist Th i oktober. (Yngst fyller först och sen i tur och ordning baklänges, så äldst fyller sist på året - hmm.. hur lyckade vi med det?) Då kom hon på den geniala idén att hon var äldre än Alfred (16 år) eftersom hon fyllde före honom. Okej det var ju inte helt rätt. Nä, efter en stund förstod hon det eftersom han är så lång... Då försökte jag förklara att ålder inte har med längd att göra. Jag, t.ex. förblir ju 159 cm, även om jag är näst äldst här hemma - och Alfred är längre än Joel fast de är lika gamla. En hel del funderande blev det. Till sist kom hon på att man inte kan vara längst om man är 2 år och jämför sig med en som är 5 år. (Hon och Lova) Nej, det hade hon rätt i. Jag satt avspänd på stolen och lutade mig bakåt en aning och tänkte att "Nu har hon nog förstått det här - vad som är skillnad på äldst och längst". Så reser hon sig upp PÅ stolen och tittar ner på mig och säger "Mamma, nu är jag äldre än dig!" Mmmm... så kan det gå! Det tar kanske ett tag innan skillnaderna uppfattas på ett rätt sätt!

Byggstenar

Go´kväll gott folk!
Visst är det en rolig bild - eller åtminstone roliga former? Kommer ni ihåg högstadiet? Byggdes inte några fina molekyler då? Några H2O eller syror? Jag tycker de är så fina! Högst upp har vi en fettsyra. Fett består näsan bara av kol och väte, men i ena ändan sitter en syragrupp som bla består av två syre. Nere till höger syns en glykosmolekyl alltså en typ av socker/kolhydrat. Man kan säga att det är en ring av kol som är späckad med syre och väte i olika kombinationer. Nere till vänster ser du en aminosyra det vill säga en liten del av ett protein. Aminosyror utmärker sig genom att det alltid finns en kväveatom tillsammans med väte kol och syre. Just denna har en aromatisk ring i sin "R" förgrening.
Jag tycker det är så fantastiskt att allt består av små, små byggstenar. Jag tänker ibland (mer och mer sällan...) att "detta är en potatis - så är det med det!" Men så enkelt är det inte. Eller så endimensionellt är det inte. När man äter kokt potatis eller ännu hellre potatiosmos så kan man till och med känna de små stärkelsekornen som potatisen består av. Coolt! Och så kan man tänka om allt. Materia i alla former är som en rysk docka. Man tror det man ser tills nästa lilla del uppenbarar sig. Det är heeeeelt ooootroligt att allt fungerar! .... eller hur allt fungerar...!
Jag tänkte läsa lite extra kemi nu till våren. En introduktionskurs som ger de kunskaper som man får i gymnasiet. Men tyvärr var jag inte behörig... jag har inte läst Matte B.... Känns tråkigt! (Inte med matte B - utan att jag inte kom in på kursen.) Kemi känns som en mustig rödvinssås - man vill bara ha mer! Såsen ger karaktär åt hela maträtten precis som kemi åt livet.
(Oki - nu har jag skrämt iväg åtta läsare...)
En annan dag, när jag fått några kort, ska jag berätta om gårdagens tårtbuffé!

Ensammans - livets regel?

I nya kursen om organisationslära och vuxnas lärande, kom vi in på varför människor idag inte engagerar sig i föreningar lika mycket som man gjorde förr (förr = för si sådär 30-50 år sen...). Vår föreläsare trodde att det bland annat beror på att vi lever mer för "oss själva" nu för tiden. Man ser till sin egen tid/karriär och vad som är bäst för en själv osv.. Vilket också leder till att vi är mer ensamma nu än förut eftersom det då var mer kollektivt, familjeinriktat och det fanns även en "alla-känner-varandra-i-byn" mentalitet. På gott och ont!
Då kom jag att tänka på Maj Fants dikt om "Ensammans tillsammans". Den är så sann och så tänktvärd!

"Vi föds ensamma
Vi dör ensamma
vi lever tillsammans
eller kanske, snarare
ensammans.

Vi går tillsammans
genom livet
utifrån sett.
Inifrån sett
är vi lika ensamma
hela tiden
nästan.

I synnerhet
ensamma
tror att andra
som går tillsammans
är tillsammans
alltid.

Alla andra
som är tillsammans
tror också
att inga andra är
ensammans."

Dikt från boken "Klockan saknar visare" av Maj Fant.

Skolkök - variant rökigt

Vill lugna torgna läsare...

Med rätt temperatur blev marängbottnen jätte bra!! Torr och spröd men den gick inte sönder när jag flyttade den från bakplåtspappret. Super! Jag är lättad!

I kväll är det sista avsnittet av "Mat akuten". Ska ner och titta på det nu. Undrar vad de har för tillrop och ideér denna gången? Eller är det knyta ihop säcken som gäller?

Fick ett underbart kort av pappa från Kenyaresan. Ett skolkök där mat till över 1000 elever lagas. Undrar vad Carola och gänget sagt om det? Under varje gryta brinner en liten eld... Gröten som syns i förgrunden hetr ugali och är gjord på majsmjöl. Man tar en nypa och formar klumpen så att man sen kan knipa upp lite böngryta eller vad som bjuds till. Enligt pappa var det inte så lätt att få till det.

Maräng

Jag har haft fullt upp med att baka tårtbottnar i helgen. 6 morots- bottnar, 4 choklad- bottnar, 3 mandel- bottnar... och 4 marängbottnar, varav 3 är kasserade.... Det var väldigt mycket krångligare än jag trodde att göra marängbottnar. (De andra gick helt smärtfritt!) Jag hade ringt mamma och fått ett bra recept som hon använder. Vispa, rör i socker och baka av... 250*C i 20 min, 125*C i 1 timme och 50*C över natten. Inte svårt alls eller hur?

Jag har hört/läst/studerat in att man ska vispa maräng mycket längre än man tror och sockret ska vispas i pö om pö. Till sist ska man ha en fast glansig smet som man liksom knappt kan bre ut utan den måste klickas och tryckas till den fort man vill ha på kakan/bottnen. Jag var nöjd när jag kommit så här långt med första satsen. Två bottnar skulle det bli. Fina, exakt runda 26 centimetersbottnar hade jag brett ut på bakplåtspapper. Så var det då ugnen. 250*C i 20 min. Jag tänkte vara lite effektiv och använda varmluftsfunktionen, därför sänkte jag värmen till ca 230*. Skjuts in i ugnen.

Hmm.. efter så där 6 minuter började en speciell doft sprida sig i huset. Efter ytterligare 2 min började rök synas ovanför spisen. Detta skulle ju vara en enkel och bra marängbotten som man knappast kunde misslyckas med... Efter en liten titt i ugnen tog jag ut en av plåtarna. Den var redan för mörk. Helt seg innuti och brun ovanpå. Plåten som stått längst ner var inte så farligt mörk ännu så den fick bli kvar. Jag sänkte dock värmen ytterligare... ända till 200* och framhärdade i de 20 minuter mamma sagt att den skulle vara inne vid den höga värmen.

Det skulle visa sig vara helt bortkastad tid. (Kolla bilden!) När klockan pep var den sist bottnen värre än den första. (Bibliskt??) Och det fanns liksom inget hopp kvar. Jag blev lite svettig... (Maillardreaktionen måste varit total.... rent socker och äggvita. Rena kolhydrater som bränns av tillsammans med höga halter protein... Lite kul ändå när man tänker så...)

Tårtorna ska vara till Öppet hus och prisutdelning på Krinova på torsdag. En av de som bett mig göra tårtorna berättade att hon haft problem med just marängbottnar... hon hade fått prova ett stort antal innan de blev bra. När jag hörde det, förut i veckan, tänkte jag för mig själv.."det kan väl inte vara så svårt.... vanliga marängbottnar... vem som helst" osv.... Men jag sa ju inget, som tur var! Nu fick jag bita i det sura äpplet!

Under kvällen och natten till lördag funderade jag på olika alternativ. Jag ville ha en glutenfri tårta utifall att... Jag kollade "Sju sorter.." och där fanns en bottnen som kändes lika idiotsäker som mammas bottnar. Sååå det fick bli ett nytt prov.

Denna bottnen skulle göras i form och ställas in i 250*C. Ugnen skulle stängas av direkt efter att bottnen ställts in i ugnen. Oki. Sen fick man inte öppna luckan på 5 timmar. (Denna botten var prisbelönad 1984! Kändes som ett säkert kort.) Men vad hände? Jo, innanmätet var svampaktigt och resten satt hårt fast i formen (fast jag smort och mjölat med maizena - som man skulle!)

Nu blev jag nervös på riktigt. Två omgångar med icke ätbara marängbottnar. Var det något psykologiskt mellan mig och maräng? Det kändes ju inte bättre. Min reserv plan var att baka vanliga bottner och göra typ vita prisesstårtor eller göra annanaspajer som är kanongoda. Ett minus skulle ju vara att ingen tårta var glutenfri. Ett minus till var/är att masssssor av vitor skulle slängas eftersom gulorna går åt till diverse krämer till de andra tårtorna. Hmm..

Det är farsdag idag så vi åkte till Ö-a för att besöka papps och mamms. Och vad har man föräldrar till om inte för att bre ut sina tillkortakommanden och få lite uppbackning (Ok - det finns fler anledningar till att besöka föräldrar!) Men... vilken tur att jag började prata om marängbottnar. Jag berättade hur jag gjort och mamma reagerade omedelbart på ugnstemperaturen... 250*C??? Hmmm ... var det inte månne ett fel där? Jo! Det skulle vara 150* istället.

Tänk vad en enda liten siffra kan ställa till det. Och en så liten siffra till på köpet. En 1:a. Å andra sidan finns det väl inga entals siffror som kommer efter varandra som det skiljer så mycket på, som just mellan 1 och 2. Den sista är ju dubbelt så mycket som den första...

Nu har jag en ny botten i ugnen och rätt temperatur. Jättespännande att kolla i morgon!

(Fungerar inte detta - då ger jag mig - då har det med psykologi att göra - och det är jag inte haj på!)

Intresse för tvätt...

Jag har lätt för att engagera mig i 1000 olika saker. Det händer ibland att jag ska berätta vad som intresserar mig och då kan min lista bli väldigt lång - nästan lättare att berätta vad jag inte är intresserad av... Men på något sätt och någon gång måste man ju bestämma sig för vad man ska satsa mest på. En hel del människor går glatt genom gymnasiet och fortsätter direkt på en utvald bana. De har liksom bestämt sig för vad deras mål är. Jag har tagit det lugnare kan man säga. (Vadå lugnare? Fyra barn innan jag var 33... Det är också ett mål! Och det har ju breddat mig - flera decimetrar!) Jag har bredden men inte spetsen... Och nu har jag verkligen fått smak för att spetsa till mina kunskaper.
Jag har kommit fram till att mina huvud-intresse-områden är mat (det visste ni väl?!), kemi (det har ni kanske anat...) och pedagogik (det hade ni ingen aning om - förutom vissa småsyskon som jag tvingade gå i "skola" med mig själv som lärare - hur pedagogiskt var det för inlärningsprocessen??) och dessa ämnen skulle jag vilja baka samman till en homogen degmassa. Denna degen (kunskapsinhämtandet) vill jag ska svälla och bli så stor att jag känner mig säker på att jag faktiskt vet saker.
Det här med att veta saker är ganska komiskt. Det finns ett talesätt "Ju mer man vet, ju mindre kan man..." Den sätter spiken på tummen! När man börjar kolla noga på saker så blir allt 100 gånger mer komplicerat. Jag känner min egen litenhet när jag läser om olika substanser och kemiska föreningar men också när jag ska sammarbeta i grupp. Människan är typ lika komplicerad i sitt sätt att vara som vilken kemisk reaktion som helst...

På tal om kemisk reaktion, så fick jag en sådan för någon timme sedan. Alfred satt i köket och pluggade engelska och jag tänkte mig vika färdigt förra veckans tvättberg. Jag gillar att göra det framför TV:n ... Då tycket Affe att han var först med att sätta på musik (ja, det var ju sant!) och ville inte ha något ljud från TV:n. Då kom den kemiska reaktionen i skallen på mig... grrrr.... och jag som har så mycket att göra... och han har mage att tala om för mig när jag inte ska ha min TV på? .....och om han visste hur oooootroligt mycket tvätt jag vikit för honom... Osv.... Så jag hasplade ur mig att "Jag går och somnar Hilma - Du får vika tvätten!!" Och så gjorde jag det. När jag kom upp ett tag senare så hade han gjort det jag "befallt" honom göra! Gissa om jag var förvånad? Affe är ju inte direkt känd för att göra mer än han absolut måste av hushållsarbete. Jag blev riktigt tagen...

Tiden... står den still??

Nu är det mycket!
Jag brukar ( - som ni vet) fundera över tidens mysterium. Ett talesätt om tiden är "Tid är det enda den fattige har" och det är ju en tänkvärd tanke. Å andra sidan känner jag mig ganska fattig men inte har jag mer tid för det. Det är kanske rent av en mätsticka på om man är fattig på riktigt eller bara känner sig fattig. Då skulle jag inte vara fattig i så fall. Och det kan ju stämma om man jämför med hela väldens befolkning och inte bara tänker på lilla Åhus.
Det finns en annan sentens som lyder "Tid är det enda vi fått lika av". Alla människor har 24 timmar om dygnet men annars kan allt vara helt olika. Någon bor själv och har ett jobb som aldrig kräver övertid. Någon annan har stor familj och jobbar jämt. Någon lägger många timmar på fritidsysselsättningar medan brossan hels sitter hemma och glor på TV. Mmmm... det kan vara lite olika med livet, men vi har lika många timmar att leva varje dygn.
Alf Henriksson vände på det hela och såg tiden som alltid kom - inte försvann. Jag ser ofta tiden som något som springer förbi och som jag måste ta fatt i för att få en liten del av. Hans dikt om tiden ger mig lite hopp och många funderingar på varför jag har så brått.

TIDEN

Bländverk, sken och villa
är timmar, dagar och år.
Tiden, tiden står stilla.
Det är vi som går.

Det är livet som glider
bort i ändlös flod.
Rymder, avstånd och tider
står där de alltid stod.

Stjärnor tänds och förbrinner.
Världar kommer och far.
Släktled föds och försvinner.
Tiden, den står kvar.