Visst är det konstigt att man kan bli trött av att välja. Och att tänka. Tänka på att välja vad man ska tänka på.
När det är något man måste då slipper man välja. Då är det bara att göra. Och sen är det gjort. Check! Skönt. Fixat. Jag kan stryka från listan.
Men alltså att välja, det tar kraft fast det ser så ynkligt lite ut. Man kan börja på morgonen när klockan ringer. Jag kan välja att snoza eller inte snoza. Jag kan vidare snoza en gång eller fem gånger. Sen kan jag välja att äta frukost stående vid spisen eller sätta mig ner och "ta det lugnare". Jag kan välja att snabba mig men hygien och frukost efter de fem snozningarna och sen gå till jobbet... eller att köra till jobbet. Kör jag till jobbet så kan jag sluta jobba kl. 16.00 men går jag så bör jag jobba till 16.20... om jag inte flexar ut tidigt och jobbar mer en annan dag. Om jag tar bilen så behöver jag ta en rask promenad på kvällen eftersom jag inte tränar något annat än genom promenader. Men tar jag en promenad på kvällen så vill gärna dottern följa med vilket betyder att jag inte kan gå lika raskt som jag skulle vilja. Och det betyder att jag inte får lika mycket motion som jag önskar. Å andra sidan behöver min dotter också den motion som den något lugnare promenaden ger, så jag gör henne en tjänst genom att ta en kvällspromenad... i lugnare takt. Vi får också en bra stund tillsammans, vi kvinnor i familjen, när vi går vår kvällspromenad... men någon ökad puls för min del blir det inte - förutsatt att H inte skrämmer mig, vill säga. Ja, så då förstår ni att det jag väljer när klockan ringer 05.55 har betydelse för hela dagens motion.
Sen har jag ju några hundra val till varje dag som berör helt andra saker. Snart ska jag välja att gå och lägga mig. Varje morgon ångrar jag att valet av tid att komma i säng blev för sent dagen innan och varje kväll väljer jag att lägga mig lite senare än vad jag egentligen vill välja. Jag undrar hur fria mina val egentligen är? Eller blandar jag ihop val med vana?
Man kan välja att blunda också för själva väljandet. Risken är dock att andra får ta på sig att välja i mitt ställe. Just nu frodas en disk på vasken. Jag kan välja att ignorera den och hoppas att maken i soffan känner sig manad. Jag kan också välja att påpeka för maken i soffan att (men gnäll-feeling i rösten): "Jag har faktiskt lagat all mat idag, plockat ur diskmaskinen en gång och plockat i och satt igång den också en gång, sen har jag tvättat tre maskiner tvätt och hängt upp lika många... och torkat av utemöblerna... och plockat upp skräpet som kråkorna trasslat ut från påsen som jag glömde slänga i soptunnan igår kväll... och ... " Ytterligare kan jag välja att välja att ta disken imorgon när jag kommer hem från jobbet. (Men min erfarenhet säger mig att jag ofta ångrar det valet.) Sen kan jag också väja att fråga maken i soffan om han skulle kunna tänka sig att ta hand om disken (utan gnäll-feeling!) - men risken är att säger nej - och det vill jag inte ha till svar! Så... nu återstår det att välja att fixa disken - nu och själv! Hur svårt är det? Och hur lång tid tar det? Ändå lägger jag tid på att tänkta ut alla dessa val om en ynka vask full av disk.
Nu väljer jag att avsluta skrivandet. Något pockar på uppmärksamhet i köket. Jag tror just att ett val förvandlades till ett måste.
