Var natten lycklig?

Idag är det varmt - sommarvarmt! Från fönstret kan jag se hur körsbärsträdet slår ut. Ja, det går nästan så fort att jag kan se hur blommorna ploppar fram. Som jag skrivit förut: Det tvekar och väntar och tvekar lite till. Sen bara händer det! Härligt!

Igår hade Edvin svårt för att somna. Han påstod att det var alldeles för varmt och att det hade kommit in en mygga som bitit honom på benet. Han var riktigt förtvivlad. "Vad ska jag göra?"... Mitt psykologiska jag kom fram och sa att han skulle ta lite potatismjöl på betten och sen fick han ett nytt kallt lakan att ha som täcke. Sen somnade han.
I morse var han sitt vanliga glada jag igen. Han sa: "Natten blev ändå lycklig." (Hmm - notera ordvalet!...) "Jaha, vad menar du?" frågade jag. "Jo, jag tänkte på ishockeyn och målet som Varghalsen (eller nått sånnt konstigt tyskt - han sa rätt, men jag minns inte...) gjorde - ur ingen vinkel!"
Så nästa gång du ligger och funderar på att räkna får - så kan du göra som Edde - tänka på ishockey (jag misstänker att Fille också gör det - eller är det bara fotboll som gäller?)... och alla osannolika mål som gjorts genom tiderna... så blir natten lycklig!

I kväll ska vi grilla i Skepparslöv. Ska bli jättetrevligt! Fast de stora drar nog på sina håll...

Utröna vilja och vana

Nu känns det som att B-uppsatsen är på riktigt. Inte ett ord är skrivet förutom överskriftsformalian. I två dagar har jag stått i butiker och intervjuat människor om vad de har för ostvanor. Mycket intressant och ganksa jobbigt också. Imorgon ska jag till Växjö och göra samma sak. Jag har en hel bibba med papper som ska matas in i datorn och jag har upptäckt att det tar en hel del tid. Jag är ju inte direkt Makkan, därför skriver jag i en helt annan takt dvs 6/8 takt - haha! Nej, men... ärligt talat krävs det en hel del noggrannhet. Resultatet ska jag försöka spegla verkligheten. I kväll (eller när han har tid) ska jag har konferans med bror Martin. Han är både lärare och haj på Excel - och det bådar ju gott för mig!

Vill ni veta vad jag frågar kunderna? Jo, t.ex. Vilken ost köper du oftast? Varför köper du den? Är det viktigt för dig var osten är tillverkad? Och så visar jag en bild på Svenskt Sigill och frågar: Har du sett denna symbolen någon gång? Vet du vad den betyder? Sen visar jag en bild på en speciell (speciellt god!) ost och frågar ifall de köpt/smakat den och vad de tyckte... Ja, några frågor till för att få flyt i det hela och för att få mer kött på benen (ostmassa i vasslen)...
Det är kul att stå öga mot öga med en massa okända människor och få deras uppmärksamhet. Riktigt intressant att få låta folk prata. Skulle vara roligt att ha intervjugrejen som sitt yrke.

...glömmer att de skrämdes av det nya...

Efter en dag full med matlagning (citronsockerkaka x 9, kycklinggryta med ingefära, chili, vitlök m.m. och ris och så en provlagning av sparrispaj) gick jag ut en runda, just när det började mörkna. Det är så skönt med luft i lungorna. Frisk och lite kall vårluft. Koltrastprat och inreprat blandar sig i huvudet utan att göra intrång på varandra.
Det är vår. Häcken mellan oss och grannen är snart helt grön. Scillorna blommar och forsythian också. Gräset behöver få sig en släng av blåkorn. Edvins klematisar har börjat skjuta skott. I morgon ska han och jag så lite frön. Tomat, sockerärtor och sockermajs.
På min kvällspromenad såg jag i månens (och gatlyktornas) sken stora svällande knoppar på träden. Vem kan undgå att tänka på Karin Boyes dikt då? Inte jag iallafall! Den är så otroligt vacker och insiktsfull. Ibland kan den kännas som en bibelvers man hört många gånger. D.v.s. man läser eller hör, men orden är så vanliga att de liksom glider förbi hjärncentrat. Därför tänker jag bara citera de andra och tredje verserna. Kanske att du inte lagt märke till dom?!? Läs och begrunda!
.......
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Som när det är vår. Som vid en förlossning. Som vid utveckling av inveckling. Som vid utsikt i insikten. Som när man fattar ett skämt som andra redan skrattar åt. Trivialt och allvarsamt.

Blåmärken som inte syns

Mega. mega, mega vad ont jag haft idag. Är totalt vingabröden. Det är som om det hängt tyngder i armarna och en hemsk känsla av att ha invärtes blåmärken. Redan igår fanns värken där. Men då kunde jag åtminsone röra armarna ganska obehindrat. Idag har jag fått böja huvudet fram varje gång jag behövt äta eller klia min näsa eller rätta till håret. Jag har fått stötta den ena handen med den andra för att få kraft och stadga. (Tänk magister Ståhlberg.) Det är förmodligen så här det känns att få reumatiskvärk. Riktigt hämmande! Bara att hänga upp ryggsäcken har varit ett stort problem. Och jag som i vanliga fall är ett med min ryggsäck. Jag har i förväg varit tvungen att tänka efter hur jag ska röra armarna för att få den på plats. (Vad mycket man slipper tänka på när man är frisk!) Överarmarna är helt stela.

Ja, nu undrar nu ju förståss vad som hänt mig... Jo, jag gjorde armhävningar i måndags kväll... 30 st. Tror det är första gången på si sådär 20 år. Jag har köpt en ny tidning där det fanns tränigsrörelser att göra hemma. Jag och Hilma stod ute i trädgården och gjorde helt efter instruktionerna. Hoppade 250 hopp med rep. (Vilade lite emellanåt...) Och så lite andra hopp och rörelser... ja, bland annat armhävningar.

Jag kan bara säga: Det känns!! Muskelförtvining på hög nivå. Känns som att allt i överarmarna har gått sönder. Th säger att det är värst andra dagen efter träning så jag hoppas vakna till mjukare och inte så känslosamma muskler imorgon.

"Var nöjd med allt som livet ger..."

En kvinnas bekymmer när hon ska vara fin:
Håret - Klippte mig i torsdags. En hel decimeter tror jag. Frissan tog fram platt-tången och plattade mitt platta hår. Så strödde hon i ett pulver för att få fyllighet. Det blev väääldigt fint. Jag var sååå nöjd när jag kom hem. Tittade mig i spegeln flera gånger och tyckte till och med att det kunde kallas för vackert. Tills nästa dag efter tvätten... Hur gjorde hon? Jag har ingen platt-tång. Plötsligt vrider sig håret lite hur som helst. Kletar i lite mousse och fönar - hjälper inte. Försöker forma vridningarna - det går inte. Sååå... då är det bara att låta håret bestämma (as usualy). Och i lördags (dagen för bröllopet) var det ännu värre... Kan hår känna av nervositet? Det var rakt på höger sida och vridet på vänster (haha - vänstervridet!). Å andra sidan blåste det i Grundsund. Det var nog bara jag som märkte något... (Tröstar mig själv!)
Magen - Just det, min mage är inte som andras magar... tror jag iallafall. (Jag kan ju omöjligt veta hur andras magar ser ut - men de jag sett...) Jag anser mig ha en större och lösare mage än vad som är fint. Därför hade jag införskaffat ett par strumbyxor som "håller in och formar". Det var rätt storlek så jag provade inte dom på förhand. När jag klädde mig inför bröllopet höll jag därför på att få panik. Gissa hur små de var runt magen? Super hårda och väääääldigt tighta. Jag fick i benen och när linningen var vid knäna hölls de in så hårt att jag fick koben... Ooaaooo.. Tur de var stickade i 40 den. Jag drog rejält för att få upp strumpbyxorna övar rumpa och mage - och det gick. Men sen fick jag sluta andas. Ja, djupandas i alla fall. Magen satt som i ett skruvstäd och det var nära på att kjolen gled av - inga valkar att tala om som höll den uppe. (Mina tankar gick till gamla tiders korsetter. Stackars kvinnor. Inte konstigt att de svimmade då och då.) Jag gick så rak jag kunde hela kvällen. Satt på stolen utan att sjunka ihop. Skräcken är ju att strumpbyxoran börjar kavla ner sig och att man plötsligt upptäcker att man har en jättevalk just under bysten... kul ju... Jag åt jätte sakta - njöt i fulla drag av den fantastiska maten och underbart välvalda viner till. Sakta för att njuta och sakta för att det inte fanns så gott om plats innanför linningen. Det var precis som ordspråket säger "Ska man va fin får man lida pin". När jag sent på kvällen (natten) bytte till jeans kom en strof för mig: "Släpp fångarna loss det är vår..."

Det kommer mer från bröllopet... en annan dag.

Det lilla vattnets storhet

Ut mot ett hav

Gammal härsken sill blir det morgon , middag , kväll
Det blir blåsurmjölk, det blir hugg och slag.
Det ska man tåla utan gnäll
Mitt i alltihop ska man känna tacksamhet
För en dräng han vet sin ställning, inga frågor
Medan bäcken här får rinna bort i frihet
Tills den nås av havets vågor

Ut mot ett hav
går din vindlade färd
under en gren
längs ett snår
runt en krök
ringlar din fåra

Av egen kraft
kan du bana dej väg
orädd och fri
ingen rår
över dej
lilla vatten

Ut i ett hav
ska du rinna en gång
Du ska flyta ihop med dess vågor

Och höga böljor ska lyfta skeppen
på breda skuldror mot himlens skyar
Du får resa till en annan värld
du som går, du som når till ett hav.

Ur Kristina från Duvemåla

Detta lilla vatten, som började som en droppe, eller kanske till och med som en liten molekyl H2O... Och så kan det bli till ett enormt böljande hav. Många tillsammans. Starkt, stort och överväldigande. (Kan liknas vid en familj... en släkt... men friare och fastare... )
Det finns de som tror att religion är de mångas trygghet. Att tro har betydelse för kollektivet och framväxande av ett samhälle. Resonemanget är bland annat att även om religionen i fråga inte är en objektiv sanning så har den så många sociala och kollektiva förtjänster att det inte spelar någon roll ifall det finns sanning i den. Hmm... vad tror du?

Fjärilsmod

Idag har det kännts som måndag men varit tisdag - alltså kommer denna vecka gå liiite snabbare än andra veckor.
På promenaden med Hilma ikväll gissade vi djur. Hon var grym! Det går till så att man ger ledtrådar så får man sen gissa. Hör på denna: "Den kan flyga" Jag: En fågel. "Nej, det är en insekt" Jag tänker: Hmm.. vilken insekt kan inte flyga?? Alla väll?? Just det, jag kan utesluta myror... "När den är bäbis så är den en ful liten larv" Jag tänker: aha, en fjäril. Jag frågar: vilken färg har den? Hon: Helt olika, men vi kan säga gul. Och då knäcker jag gåtan: Citronfjäril!
Jag tänkte vara lite klurig med ett annat djur. Jag: Det är ett djur med fyra magar. Hon: fyra magar... (så tittar hon pillemariskt på mig).. då är det en ko! Jaha, så lätt var det!

Dagens dikt:

Mod

Att visa
sin svaghet
fordrar
stor styrka

Att erkänna
sin feghet
kräver
stort
mod

Av Erik Sjödin

Tänk ändå vad modigt av mig att erkänna att jag är rädd för fjärilar - eller hur??

Jeanette och Moltas

De sista dagarna har bjudit på underbart väder. Det är vår på riktigt. I kväll gick jag och Hilma till StatOil för att hämta ut ett paket (stud.litt.). Jag var lite rädd för att hon skulle tröttna på halva vägen... Men jag tror våren har satt sig i hennes ben också. Hon småsprang och hoppskuttade hela vägen.
Idag lekte vi (mest hon) att hon var en flicka som hette Jeanette och var 6 år. Hon fick vara ute och gå utan någon förälder med sig. Och så var jag en kvinna som hette Nora. Jag skulle fråga henne, när hon skuttade förbi, om hon fick vara ute själv...?! Mmmm... och fast hon inte har skånska som "modersmål" så lägger hon sig till med ännu mer rikssvenska när hon leker. Och naturligtvis bleks min dialekt ut i en lek, men jag håller mig till de skånska rr:en iallafall. Hon bygger på sina lekar och historier väldigt bra. Först berättar hon för mig (dotter till mor) vad som ska hända. Sen leker hon det som hon har berättat. Historien slutade med att Jeanette var 7 år och ute och gick med sin lillebror som växte från 1-3 år på rekordtid. Lillebror hette Moltas och först hade han en tand i munnen... Då berättade jag (mor till dotter) att när man är tre år så har man fått alla sina tänder. Okej, sa hon då, han har full mun! I natt sover Jeanette och Moltas i Hilmas rum. Men innan de fick bo över ville jag att hon skulle ringa sina föräldrar och fråga om det gick bra. Då gjorde hon det. Hon hade mobiltelefon förstås. Eftersom hon var 7 år kunde hon ta fram macka och pålägg själv och bre både till sig och Moltas (tänk att det går så bra bara man är 7 år...) Och som om hon aldrig hade varit i köket förut, frågade hon mycket artigt var saker och ting fanns...

Sen gick leken i stå... Men jag minns tillbaka till Strandhem... Hur mycket lekte vi inte? Vi (Sofia och jag) hade ju vars en jättestor trappa full med dockkläder och allt möjligt. (Nu för tiden är trapporna bara 4 eller 5 steg och dockkläderna var inte så verkliga att de bevarats till dags dato - men kul hade vi!) Jag minns också när Martin och jag satt bakom platta stenen med enorma (verkliga!) jättetuggomi - färska, plockade direkt från asfalten.. eller ännu bättre, från papperskorgar. Mmmm jag tror aldrig tuggomi har smakat bättre! Hahaha... men mamma gillade inte det. Funderar på om det är därför jag så sällan är sjuk? Vi måste ju fått i oss kanonmånga baciller.

Jo, så att ee... när man är lite lever man i en typ av drömtillvaro genom sina lekar. Man kan skärma av och leka så intensivt att det nästan känns som att det är på riktigt. Nu... när verkligheten nästan känns för verklig borde man ju haft något som skärmade av...
Nils Ferlin har skrivit många fina dikter. Här kommer "dagens dikt" som mest handlar om våra masker - som vi kanske tar på oss för att vi tappat förmågan att leka... vem vet?

I livets villervalla
vi går på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå.

Tro det man vet/Veta det man tror

Jag var på ett seminarium idag som handlade om tro och vetande. Biskopen och tre andra hade korta anföranden och efteråt kunde vem som ville ställa frågor eller göra påståenden. Jag är inne i en period då jag funderar mycket över vad man faktiskt kan veta eller vad som bara går att tro på. Har kännt mig lite ensam om mina funderingar. Men efter dagens seminarium inser jag att många med mig (och innan mig...) har haft liknande tankar. Jag kan nog våga fortsätta tänka...
Dagens dikt har Erik Blomberg skrivit... Den ger lite perspektiv och mod inför det man inte vet.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkret är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var itne rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Earth Hour och fåglar x 2

Igår, när jag och Hilma gick en kvällsrunda, hörde vi koltrasten för första gången i år. Jag blir varm och sorgsen av dess sång. Den liksom pratar fram sin sång på ett sentimentalt men samtidigt förståndigt sätt. Jag njuter verkligen av att lyssan till tonerna. Om jag hade varit skådespelerska och haft en roll där djup melankoli skulle gestaltats, så hade jag vunnit på att lyssna till koltrasten innan föreställningen började. Tänk att några toner kan ge så specifika känslor.

Något som också ger känslor (fast inte melankoli..) är Pixars kortfilmer. Har ni sett dom? Th kom hem med en DVD där alla (många iallafall) var samlade. En av kortfilmerna har jag säkert sett så där en 40-50 gånger. Den heter "Till fåglarna". Den är helt superbra!!! Fåglarnas mimik säger allt som behöver sägas. Man kan nog dra flera slutsatser, om man vill, av den... typ illustration över rasism eller att alla vill vara vanliga eller varför inte skrattar bäst som skrattar sist... Sensmoralen är hög! Jag kan bara säga: SE DEN!

Så var det då det här med Earth Hour... Var ni med och släckte ner? De var vi - två gånger till och med! Den 21 mars berättade Alfred att i kväll mellan 20.30 och 21.30 skulle vi släcka ner och försöka ha så lite el igång som möjligt. Jovisst! Vi var med på det allihop. Th läste högt i skenet från några stearinljus. Dagen efter frågade han några kompisar om de också hade haft "Earth hour"... och då fick vi reda på att det var den 28:de mars som resten av världen skulle släcka ner. Så... vi tränade... en vecka för tidigt... Repetition är ju all kunskaps moder! Känner ni er i behov av råd inför kommande nersläckningar kan ni höra av er till oss! Vi kan! Gjort det två gånger!!
Men nu känner jag mig på väg att bli nedsläckt... sova... förhoppningsvis!