TOMTEN 2013 (språkets möjligheter)

Midvinternattens köld är mild
stjärnorna döljs bakom dimma
Alla dygnar i sina hem
datorer lyser i midnattstimma.
Det är svårt att se någon måne
ingen snö, december i Skåne
Snön lyser med sin frånvaro på taken.
Också tomten är vaken.

 Står där så ledsen vid radhusdörr, 

grå som den dystra naturen,
Inget är längre som det var förr,
tomten har blivit en sur en,
Ser på kalhygget, där gran och häck
huggits och sågats och fraktats väck
Det röjs för den nya fabriken,
tomten är mäkta besviken.

Slaskigt och grått – vad är det här?
värsta växthusklimatet?

Männskorna struntar så lätt i vår värld
fortsätter bara pratet

Jorden behandlas ju fel

men folk spelar dataspel

och föredrar en plastig gran

Tomten gör upp en plan

Han stirrar argt på en ny moped
saknar den gamla tiden
Då ungdomar sprang eller gick eller red
nu är de lata, de små liven
Han letar i fickan, blicken får liv
handen finner en Mora-kniv
Från huset hörs rockmusik dunka
tomten skär upp en punka

För sin hand genom skägg och hår
i husen ser folk på TV
Gubben vänder sig om och går,
vet var det finns en stege
Klättrar ljudlöst mot sitt mål
ögon hårda, blick av stål
Tomten armarna spänner
bryter av TV-antenner

 Tomten lyssnar och halvt i dröm, 

tycker sig höra elektrisk ström,
Undrar varthän den ska fara,
undrar var källan kan vara.

Tomten smyger sig fram att se
spanar i nattens dunkel
ett elskåp strax han finner

Jag ska se till att det brinner!

 Det brinner i midvinternatten

en låga så skimrande vit

I husen avstannar skratten

och spelarna skriker ”Skit!”

Vid elskåpet rinner nåt rött

vår jultomte har förblött

Grillad av tusen volt

Men gissa om han var stolt!

Författare: Thomas Nilsson

(Samtliga bilder är tagna från nätet.)

Det tvingande i att välja...

Visst är det konstigt att man kan bli trött av att välja. Och att tänka. Tänka på att välja vad man ska tänka på.
När det är något man måste då slipper man välja. Då är det bara att göra. Och sen är det gjort. Check! Skönt. Fixat. Jag kan stryka från listan.
Men alltså att välja, det tar kraft fast det ser så ynkligt lite ut. Man kan börja på morgonen när klockan ringer. Jag kan välja att snoza eller inte snoza. Jag kan vidare snoza en gång eller fem gånger. Sen kan jag välja att äta frukost stående vid spisen eller sätta mig ner och "ta det lugnare". Jag kan välja att snabba mig men hygien och frukost efter de fem snozningarna och sen gå till jobbet... eller att köra till jobbet. Kör jag till jobbet så kan jag sluta jobba kl. 16.00 men går jag så bör jag jobba till 16.20... om jag inte flexar ut tidigt och jobbar mer en annan dag. Om jag tar bilen så behöver jag ta en rask promenad på kvällen eftersom jag inte tränar något annat än genom promenader. Men tar jag en promenad på kvällen så vill gärna dottern följa med vilket betyder att jag inte kan gå lika raskt som jag skulle vilja. Och det betyder att jag inte får lika mycket motion som jag önskar. Å andra sidan behöver min dotter också den motion som den något lugnare promenaden ger, så jag gör henne en tjänst genom att ta en kvällspromenad... i lugnare takt. Vi får också en bra stund tillsammans, vi kvinnor i familjen, när vi går vår kvällspromenad... men någon ökad puls för min del blir det inte - förutsatt att H inte skrämmer mig, vill säga. Ja, så då förstår ni att det jag väljer när klockan ringer 05.55 har betydelse för hela dagens motion.
Sen har jag ju några hundra val till varje dag som berör helt andra saker. Snart ska jag välja att gå och lägga mig. Varje morgon ångrar jag att valet av tid att komma i säng blev för sent dagen innan och varje kväll väljer jag att lägga mig lite senare än vad jag egentligen vill välja. Jag undrar hur fria mina val egentligen är? Eller blandar jag ihop val med vana?
Man kan välja att blunda också för själva väljandet. Risken är dock att andra får ta på sig att välja i mitt ställe. Just nu frodas en disk på vasken. Jag kan välja att ignorera den och hoppas att maken i soffan känner sig manad. Jag kan också välja att påpeka för maken i soffan att (men gnäll-feeling i rösten): "Jag har faktiskt lagat all mat idag, plockat ur diskmaskinen en gång och plockat i och satt igång den också en gång, sen har jag tvättat tre maskiner tvätt och hängt upp lika många... och torkat av utemöblerna... och plockat upp skräpet som kråkorna trasslat ut från påsen som jag glömde slänga i soptunnan igår kväll... och ... " Ytterligare kan jag välja att välja att ta disken imorgon när jag kommer hem från jobbet. (Men min erfarenhet säger mig att jag ofta ångrar det valet.) Sen kan jag också väja att fråga maken i soffan om han skulle kunna tänka sig att ta hand om disken (utan gnäll-feeling!) - men risken är att säger nej - och det vill jag inte ha till svar! Så...  nu återstår det att välja att fixa disken - nu och själv! Hur svårt är det? Och hur lång tid tar det? Ändå lägger jag tid på att tänkta ut alla dessa val om en ynka vask full av disk.
Nu väljer jag att avsluta skrivandet. Något pockar på uppmärksamhet i köket. Jag tror just att ett val förvandlades till ett måste.