Psykologisk hjärnblödning

Idag fick jag något som kan betecknas som en psykologisk hjärnblödning. Det är ganska allvarligt faktiskt.
Som ni vet, vid detta laget, håller jag på att skriva ihop en B-uppsats. Syftet är att hitta konsumenternas motiv till val av ost. Igår sorterade jag alla kommentarer jag fått angående just vad det är som styr själva väljandet. Kopierade från ett excelblad och klistrade in i word under vissa kategorier. Det tar ett tag att göra ett sånnt arbete - man måste liksom tänka under tiden så att kommentarerna kommer på rätt plats och kanske under mer än en kategori. Jag var väldigt nöjd när jag gjort allihopa...
Men... hjärnblödningen kom när jag insåg att jag inte kunde hitta mitt worddokument i morse. Jag letade igenom alla mappa jag har och tittade igenom den flesta dokument i "den rätta" mappen. MEN JAG HITTADE INTE DET.
Ojjj, vad sånnt är jobbigt. Till på köpet hade jag huvudvärk och synflimmer. (Synflimmer får man när man sovit för lite och inbillat sig själv att man inte behöver ta igen förlorad sömn.) Jag var på vippen att skrika rakt ut i bibblan... Men som tur var stoppad min rädsla-för-vad-andra-ska-tänka mig. Jag blev liksom helt slö i hela kroppen när jag insåg vad jag skulle behöva göra... igen! Jag ansträngde mig till det yttersta för att glömma antalet intervjuer jag gjort. Jag tänkte Jag tar de första 10 och så får jag se sen hur många det blir... Det tog ca 1,5 timmar för att få allt på plats igen. Kortare tid än igår - träning ger färdighet, som man säger. Jag lovade mig själv att inte gå och käka lunch förren alla kommentarer var sorterade. Och det höll jag.
Väl nere på restaurangen motade jag bort rädsla-för-vad-andra-ska-tänka och satte mig vid ett bord med lärare. Jag har aldrig fått klart för mig ifall det är kutym att studenter och lärare inte äter vid samma bord. Bara konstaterat att det är sällan man ser dessa kategorier tillsammans vid maten. Jag kan ju tänka mig att det är lite skönt som lärare att få slippa studenterna just när de de har lunchrast... Jalla fall så har jag suttit och ätit själv nu hela veckan - och det är dödens tråkigt! Jag blir nästa deprimerad av det. Hemma kan jag sitta själv och äta, men då har jag ju sällskap av en bok. Det känns inte som att man kan fiska upp sin bok när man sitter på ett allmänt ställe (... jo, på McD kan man... ). Det blev en jättetrevlig lunch. En av lärarna kände jag och så fick jag tillfälle att prata med några andra lärare som jag aldrig skulle prarat med annars. Tänk vad lite snack kan göra att man mår så mycket bättre. Faktum är att den psykologiska hjärnblödningen gick över. Skönt!