måndag, april 20, 2009

"Var nöjd med allt som livet ger..."

En kvinnas bekymmer när hon ska vara fin:
Håret - Klippte mig i torsdags. En hel decimeter tror jag. Frissan tog fram platt-tången och plattade mitt platta hår. Så strödde hon i ett pulver för att få fyllighet. Det blev väääldigt fint. Jag var sååå nöjd när jag kom hem. Tittade mig i spegeln flera gånger och tyckte till och med att det kunde kallas för vackert. Tills nästa dag efter tvätten... Hur gjorde hon? Jag har ingen platt-tång. Plötsligt vrider sig håret lite hur som helst. Kletar i lite mousse och fönar - hjälper inte. Försöker forma vridningarna - det går inte. Sååå... då är det bara att låta håret bestämma (as usualy). Och i lördags (dagen för bröllopet) var det ännu värre... Kan hår känna av nervositet? Det var rakt på höger sida och vridet på vänster (haha - vänstervridet!). Å andra sidan blåste det i Grundsund. Det var nog bara jag som märkte något... (Tröstar mig själv!)
Magen - Just det, min mage är inte som andras magar... tror jag iallafall. (Jag kan ju omöjligt veta hur andras magar ser ut - men de jag sett...) Jag anser mig ha en större och lösare mage än vad som är fint. Därför hade jag införskaffat ett par strumbyxor som "håller in och formar". Det var rätt storlek så jag provade inte dom på förhand. När jag klädde mig inför bröllopet höll jag därför på att få panik. Gissa hur små de var runt magen? Super hårda och väääääldigt tighta. Jag fick i benen och när linningen var vid knäna hölls de in så hårt att jag fick koben... Ooaaooo.. Tur de var stickade i 40 den. Jag drog rejält för att få upp strumpbyxorna övar rumpa och mage - och det gick. Men sen fick jag sluta andas. Ja, djupandas i alla fall. Magen satt som i ett skruvstäd och det var nära på att kjolen gled av - inga valkar att tala om som höll den uppe. (Mina tankar gick till gamla tiders korsetter. Stackars kvinnor. Inte konstigt att de svimmade då och då.) Jag gick så rak jag kunde hela kvällen. Satt på stolen utan att sjunka ihop. Skräcken är ju att strumpbyxoran börjar kavla ner sig och att man plötsligt upptäcker att man har en jättevalk just under bysten... kul ju... Jag åt jätte sakta - njöt i fulla drag av den fantastiska maten och underbart välvalda viner till. Sakta för att njuta och sakta för att det inte fanns så gott om plats innanför linningen. Det var precis som ordspråket säger "Ska man va fin får man lida pin". När jag sent på kvällen (natten) bytte till jeans kom en strof för mig: "Släpp fångarna loss det är vår..."

Det kommer mer från bröllopet... en annan dag.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du får inte skriva så roligt när jag läser det mitt i natten, måste hålla för munnen för att inte ge upp ett jättegarv, men jag känner igen problemen. De är inte alls så roliga att uppleva som att läsa om dem. Du är alltför lik din mamma med olika format av kärlekshandtag. Kram m

Kstina sa...

Men ser man det komiska i det känns det inte så jobbigt. Vi är ju inte direkt ensamma om att ha några kilo förmycket runt midjan...