Efter en dag full med matlagning (citronsockerkaka x 9, kycklinggryta med ingefära, chili, vitlök m.m. och ris och så en provlagning av sparrispaj) gick jag ut en runda, just när det började mörkna. Det är så skönt med luft i lungorna. Frisk och lite kall vårluft. Koltrastprat och inreprat blandar sig i huvudet utan att göra intrång på varandra.
Det är vår. Häcken mellan oss och grannen är snart helt grön. Scillorna blommar och forsythian också. Gräset behöver få sig en släng av blåkorn. Edvins klematisar har börjat skjuta skott. I morgon ska han och jag så lite frön. Tomat, sockerärtor och sockermajs.
På min kvällspromenad såg jag i månens (och gatlyktornas) sken stora svällande knoppar på träden. Vem kan undgå att tänka på Karin Boyes dikt då? Inte jag iallafall! Den är så otroligt vacker och insiktsfull. Ibland kan den kännas som en bibelvers man hört många gånger. D.v.s. man läser eller hör, men orden är så vanliga att de liksom glider förbi hjärncentrat. Därför tänker jag bara citera de andra och tredje verserna. Kanske att du inte lagt märke till dom?!? Läs och begrunda!
.......
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Som när det är vår. Som vid en förlossning. Som vid utveckling av inveckling. Som vid utsikt i insikten. Som när man fattar ett skämt som andra redan skrattar åt. Trivialt och allvarsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar