Ut mot ett hav
Gammal härsken sill blir det morgon , middag , kväll
Det blir blåsurmjölk, det blir hugg och slag.
Det ska man tåla utan gnäll
Mitt i alltihop ska man känna tacksamhet
För en dräng han vet sin ställning, inga frågor
Medan bäcken här får rinna bort i frihet
Tills den nås av havets vågor
Ut mot ett hav
går din vindlade färd
under en gren
längs ett snår
runt en krök
ringlar din fåra
Av egen kraft
kan du bana dej väg
orädd och fri
ingen rår
över dej
lilla vatten
Ut i ett hav
ska du rinna en gång
Du ska flyta ihop med dess vågor
Och höga böljor ska lyfta skeppen
på breda skuldror mot himlens skyar
Du får resa till en annan värld
du som går, du som når till ett hav.
Ur Kristina från Duvemåla
Detta lilla vatten, som började som en droppe, eller kanske till och med som en liten molekyl H2O... Och så kan det bli till ett enormt böljande hav. Många tillsammans. Starkt, stort och överväldigande. (Kan liknas vid en familj... en släkt... men friare och fastare... )
Det finns de som tror att religion är de mångas trygghet. Att tro har betydelse för kollektivet och framväxande av ett samhälle. Resonemanget är bland annat att även om religionen i fråga inte är en objektiv sanning så har den så många sociala och kollektiva förtjänster att det inte spelar någon roll ifall det finns sanning i den. Hmm... vad tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar