Mystiken tätnar runt ämnet tid. Vad är tid? Är tid det begrepp som försöker verbalisera jordens varv kring solen, månens varv kring jorden och jordens varv kring sin egen axel? Eller är tid den metafor för livets gång som är så oförklarlig? Tiden syns i hur barnen växer och i rynkorna i ansiktet. Känslan av tid kan var påtaglig både när tid saknas och när tiden finns till brädden av vad man vill ha.
Jag försöker fårstå och ta in min tid. Just i dagarna är tiden så påtaglig. Jag skulle vilja stoppa tiden, åtminstone tills jag förstår hur den fungerar.
Kan ni förstå att på torsdag avslutar jag (och Th) 13 år av dagislämningar och hämntnigar. I januari 1994 skolads Joel och Alfred in på Regnbågensförskola på Regeringsgatan och i oktober 1997 började Edvin också där. När vi flyttade till Åhus (1999) hade J&A börjat skolan och Edde hade ett "friår" när jag bara jobbade 50% och det fungerade att ha honom hemma. 2000 hade han dagis igen tills augusti 2002 då det var dags för skolstart. Hilma hann bli 2 år innan hon i februari 2005 skolades in nere på Tobakslyckan... Och nu nästa vecka, är det hennes sista dagar på dagis.
Jag kan inte förstå hur fort tiden går... Inte för att hon inte är skolmogen - det är hon verkligen... Inte för att bojsen har stannat i växten - Edvin kommer att växa om mig denna sommaren... Inte för att jag känner mig som en 20-åring... jag känner mig nog som 38... Men fatta - var tar tiden vägen? Jag känner mig smått chockad! Det sägs ibland att barnen håller föräldrarna unga. Vad händer då när barnen växer till sig och blir äldre...
Min lilla bäbis har stl.122, läser och räknar obehindrat, gillar att gå över till grannen för att leka, har planer på att sova över helt själv hos mormor och morfar... När jag ser på henne och hör henne prata så förstår jag mer än väl att hon är en skolmogen 6-åring. Men när jag tänker på hur kort tid det var sen jag satt med henne i soffan och hon bara var 4 kg tung (ojoj... hon vägde ju 4200g när hon föddes..) så är det helt obegripligt vart tiden tagit vägen.
Jag letar i minnet efter en dikt som jag tror Bo Setterlind har skrivit... Men kan inte hitta den.. Jag får leta vidare. Tills dess vill jag citera två dikter av Alf Henriksson som i någon mån verbalt illustrerar tankegångarna.
Tid
Tid är pengar, sade en Mammons träl.
Om det vore så väl, om det ändå vore så väl!
Tiden är självaste livet, den flyr sin färde,
den bekymrar sig inte ett spår om sitt penningvärde.
Den bortsopar ordstäv och floskler med kallt förakt.
Den som säger att tid är pengar och kunskap är makt
skall tids nog finna att detta var tanklöst sagt.
Tiden
"Vad är Tiden för något?" sa barnet, och frågan tycktes mig svår.
Tid, det är världen som rör sig. Tid, det är livet som går.
Men de allra elementäraste tingen är ting som just ingen förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar