Det fanns en tid i mitt liv när jag skrev ganska många dikter... (det visste ni inte!!). För tillfället skriver jag bara en massa rapporter och projektplaner och föreläsningsanteckningar. Jag måste säga att jag gillar att skriva. Just själva hantverket. Leta ord och snickra meningar. Jag har alltid trott att jag varit usel på skrivande (jag har nog blandat ihop det med att skriva på engelska...) men jag börjar förstå att det nog bara varit mitt allmänt dåliga självförtroende som sviktat. Det är riktigt roligt att skriva och för det mesta går det ganska bra också. Jag skulle kanske ta upp den poetiska tråden igen?
Framför allt har jag en B-uppsats framför mig. På måndag och i 8 veckor framåt ska jag har VFU (en sorts praktik) på ett stort företag. Jag är lite nervös. Har aldrig jobbat på en livsmedelsindustri någon gång. Samtidigt känns det spännande. Under tiden som jag är på företaget ska jag samla material och utföra vissa undersökningar till min uppsats. Syftet med uppsatsen ska förhoppningsvis komma företaget till del... så att de kan ha nytta av undersökningen jag gör. Såå... det kommer att bli en hel del skrivande.
Så länge (... så länge... tills jag skriver egna dikter igen...?) tänker jag dela med mig av en dikt som Ingrid Sjöstrand har skrivit. Den är hoppfull, på nått vis, och tröstade när man känner sig ensam.
På stigar
går man aldrig
riktigt ensam
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar