Något om att färdas...
Det är skönt att åka tåg. Bara sitta stilla och göra ingenting. Eller läsa en bok utan uppehåll. Eller kolla in människor...
Jag beställde tågbiljetter en knapp vecka innan matresan. Från Kristianstad --> Östersund via Sthlm. 11 timmars resa. De väldigt smarta små biljettautomaterna som finns på varje station spottade ut biljetter utan att säga ett knyst - trist ändå att allt ska ske utan mänskliga möten... Till min förvåning fick jag bara biljetter till Östersund och inte vidare till Sthlm dagen därpå. Känlsan sa mig att jag beställt den biten också. Turligt nog kan man köpa direkt av biljettmaskinen utan att förbeställa. Såå... efter några tryck på skämen och en tugga på mastercardet så hade jag samtliga biljetter jag tänkt skriva ut. Den sista var billigast... 350 kr kan man stå ut med mellan Ösatersund och Sthlm.
Men sen... i tåget, vid biljettkontroll nr 1 inser jag, trots allt, att jag har två biljetter mellan Östersund och Sthlm - hur gick det till? Ej ombokningsbara! Såå på tisdagkväll satt jag och kände mig rätt dubbel. Ömsom var jag Kristina och ömsom Kstina och sen Kristina igen och så ... Det finns ju något som kallas "den inre resan" - kanske det är så man ska göra... : )
I Stockholm hoppade två damer i 50-60 års åldern på, som förmodligen var lite kända (eller mycket kända...?). De pratade högt och vitt och brett, precis som Stockholmare gör, om något dansprojekt de skulle genomföra. Kläderna de bar skulle man kunna tillskriva "Kulturtanten" men med en dyrare känsla. Färgade hår och distinkt målade. Och lite så där fnittriga som får en att tänka på småflickor. Tydligen brukade de inte åka tåg och definitivt inte till Östersund. Första gången var det. Och dessutom hade de inte fått platserna bredvid varandra. Klurigt blev det när nya passagerare steg på och fler måste övertalas att "skulle du kunna ta min plats - den är där borta... ?". Tänk vad mycket man kan få höra bara man lyssnar... Till sist satte de sig i cafévagnen.
Det gjorde jag med.
Där satt för övrigt all tågpersonal också - förutom lokföraren (hoppas jag...). De har ju ett inte alltför roligt arbetet. "Nypåstigna" tänker man sig är deras vanligaste/enda ord. Kan de prata vanligt också? Jo visst! Och roligt hade de! Humorgubbar visade det sig! Både kulturtanterna och jag drog lite (kulturellt och försiktigt naturligtvis) på smilbanden...
Än en gång syns inte människan innuti utanpå... Ehh... alltså den inre sidan syns inte för uniformens skull. Eller, ja, det man tänker märks inte förren man öppnar munnen.
Så tänk på att hålla munnen stängd! : )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar