Ytterligare en dikt av Wislawa Szymborska:
Övermått
Det har upptäckts en ny stjärna,
vilket inte betyder att det har blivit klarare
och att det har tillkommit något som saknats.
Stjärnan är stor och fjärran,
så fjärran att den är liten,
faktiskt mindre än andra
som är mycket mindre än den.
Att förundras vore här inte underligt
om vi bara hade tid.
Stjärnans ålder, stjärnans massa, stjärnans läge,
allt det räcker kanske
till en doktorsavhandling
och ett enkelt glas vin
i kretsar som står himlen nära:
astronomen, hans hustru, släktingar, kolleger,
otvungen stämning, valfri klädsel,
man samtalar mest om lokala teman
och knaprar i sig jordnötter.
Stjärnan är underbar,
men det är inget skäl
att inte skåla för våra damer
så ojämförligt mycket närmare oss.
Stjärnan är utan konsekvenser.
Utan inverkan på väder, kläder, matchresultat,
regeringsombildningar, inkomster, värdenas kris.
Utan följder för propagandan och den tunga industrin.
Utan återspeglingar i konferensbordets polityr.
Övertalig här i livets räknade dagar.
Varför då fråga
under hur många stjärnor människan föds,
och under hur många hon kort därefter dör.
En nova.
- Visa mig åtminstone var den är någonstans.
- Mellan kanten på det där mörka fransiga molnet
och akaciegrenen där längre till vänster.
- Jaså - säger jag.
I kväll snöar det. Och jag vänder mina ögon mot bakterien som ska vara koncentrerad på ett par A4 till i morgon. Så tänker jag på livets stora stjärnor som ofta i efterhand visat sig bara vara små obetydliga prickar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar