Löken

Idag skulle jag vilja delge er en dikt som heter Löken. Författaren fick Nobelpriset i litteratur någon gång på -90 talet. Jag minns att min svärfar och jag hade helt olika syn på hennes poetiska uttryck. Min svåger "poeten" lånade boken Utopia (en av hennes diktsamlingar) av mig - vilken jag aldrig fick tillbaka... Jag fick dock en likadan, fast ny, tillbaka efter något år. Han fascinerades också av hennes skapelser. Dikterna är vackert och jordnära skrivet. Något att ta på och ändå segla iväg med.

LÖKEN

Löken är något annat den.
Den har inget innandöme.
Löken är sig själv tvärs igenom,
till högsta graden av lökighet.
Lökaktig till det yttre,
lökartade ända ner i roten,
skulle den kunna se in i sig själv
utan att förfäras.

I oss så mycket främmande och vilt
som knappt än täcks av huden,
ett invärtes inferno finns i oss,
en våldsam anatomi,
men i löken bara lök,
inga tillkrånglade tarmar.
Den är flerfaldigt naken,
innerst inne sig lik.

Löken är ett samstämmigt vara
en lyckad skapelse är löken.
I den ena helt enkelt den andra,
i den större ryms den mindre,
och i nästa följande,
dvs. den tredje och den fjärde.
En centripetal fuga.
Ett eko komponerat till en kör.

Löken, den förstår jag:
världens mest välskapta mage.
Den omger sig själv med glorior
till sin egen ära.
Innuti oss - fett, nerver, ådror,
slem och sekret.
Och vi förvägras
perfektionens idioti.

Skriven av Wislawa Szymborska

Ja, då var det kväll igen. Så går en dag än från vår tid.... En dag närmre... ja, till vad? 40-års dagen? Examensdagen? Vad går vi till? Så som vi skyndar och stressar måste det ju vara något viktigt som väntar...!?! Eller är stressen skapad för att vi tror oss vara sååå viktiga någon annanstans? Man undrar ju - när allt är så uppfyllt av nästa drag att man inte minns nuets lilla bondeflytt. Det blåa ansikte glöms för att koncentrera sig på nästa eventuella andetag. Alltid ett steg före sin egen kropp.
Tänk om man ändå varit en lök... Hmm... det närmsta man kommer den utopin är väl en friterad lökring - avsvalnad.