...det är vägen, som är mödan värd...?!

Hon sitter på två stolar, brukar man säga ibland... men jag känner mig som att jag är mellan två (eller tre fyra stycken...) stolar! Bredvid men ändå just strax intill. Och snart kravlar jag mig upp på en av stolarna. Snart är jag med i diskussionen igen... men just nu sitter jag på golvet och hugger tag i allt som trillar ner. Allt som trillar på mig. Det är ju vad som händer när bordet blir överfyllt - det trillar ner och belamrar stolar och golv.
Lite av allt som fått mig att hamna mellan stolarna har jag checkat av. Tentan förra måndagen - check! Hemtentan som jag lämnade in i tisdags, 23,58 pip - check! Intervjuguiderna - check! Men fortfarande har jag en rapporträttning och en labbrapport som gnager mitt samvete, ett "komips-7-års-kalas", ett skrivbord med höööögar av papper på och ett tvättberg som bara växer och växer.
Ibland undrar jag vad jag håller på med? Är verkligen plugget värt all tid och energi som jag lägger ner? Är jag lite lätt dum i huvudet som inte lär mig nya saker fortare/pluggar effektivare? Det är alltid en massa saker som ligger över mig... inte bara plugg...
Och snart är allt slut... 3,5 månader kvar... och jag har redan separationsångest. Fast det är så jobbigt att plugga och jag aldrig är riktigt ledig så vill jag inte sluta... Hur går denna ekvation ihop? Jag får tårar i ögonen när jag tänker på att aldrig åka iväg till högskolan mer. Tänk att bli fast på en liten inskränkt arbetsplats och jobba där i 25 år... Och ännu värre - gå tillbaka till gamla jobbet, inte hinna söka nya, bara jobba och jobba och jobba... Det blev inget - hon stannade i växten - ett bonsaiträd - potentialen fanns med inte tillgång på sol, vatten och utrymme... (här måste jag dubbelsucka) suck, suck dubbelsuck! Ojojoj... hur ska det gå?
Jag var hos studievägledaren igår. Det var inte så ljust när jag gick därifrån. Ett uppslag har för mig varit att bli lärare... för att få behörighet måste jag läsa 1,5 år pedagogik. Rent teoretiskt kan jag söka lärarjobb redan nu men inga skolor ger en fast tjänst till en obehörig lärare. Ett annat uppslag är att läsa en master, men det finns ännu inte en sånn utbildning för just personer med en fil. kand. i mat och måltid. Men kanske det kommer nästa höst... (Jag är inte riktigt säker på om det finns eller inte - studera.nu är en krånglig sida... det tar ett tag att hitta alla kurser och programvarianter.) Studievägledaren menade att det alltid finns en väg frammåt om man bara vet vilket mål man har. (T.ex. läsa fria kurser och bygga upp något av det.)
Om man bara vet vad man har för mål alltså... Mitt mål är - hmm... inte sluta plugga?... haha... Tjäna pengar OCH plugga? Göra ett personligt experiment som går ut på att se hur många veckor jag kan plugga utan att bryta ihop/gå i väggen/få anfall? Hmm... Om jag ska vara lite seriös, så är väl en dröm att kunna forska i något mat- och måltidsämne OCH undervisa ungdomar eller vuxna. Vad säger ni? Skulle jag passa som lärare? Och skulle jag ha noggrannheten och tålamodet för att kunna forska? Och måste jag besluta mig för det ena eller andra?
Och ovanpå allt detta så fyller jag 40 i år...
Nu krävs en dikt! Det får bli Karin Boyes RÖRELSE igen. (Jag vet att jag citerat den förut här på bloggen... men ändå, den är så tankfull!)

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.