Det händer saker hela tiden nu... (ehh... )
Storebror blev pappa, i slutet av förra veckan, till två små pojkar. Sex veckor tidiga och vägde runt 2 kg var. Det är helt otroligt att han också får tvillingar som första barn och pojkar till på köpet. Det känns lite reprisartat. Och sååå kul! Som J sa när när brossan berättade att de väntade tvillingar "Vadå wannabee!" (ja, nu kan jag ju inte stava det.. men ni fattar va?)
Mer och mer börjar jag förstå att min egen första graviditet var ganska unik. J&A föddes två dagar innan beräknat datum och vägde 3600 var. En i min klass undrade om jag inte hade några kort på hur jag såg ut när jag var som mest gravid (hmm.. är man mer eller mindre gravid? Det är väl nominal datanivå; antingen är man gravid eller inte...)... men de korten vill jag helst förtränga. Något så groteskt stor var jag... När jag vägde in mig (i typ vecka 10) så vägde jag 50 kg och sista vägningen, 30 veckor senare, just innan förlossning, var jag uppe i 83 kg. Sen föddes boysen och 10 dagar efter hade jag lättat 25 kg... Jag hade samlat lite vatten (x antal liter) och var näst intill helt vätskefylld - det fanns inte bara vätska i livmodern, som brukligt är, utan i mina ben, armar, fötter, händer, och ja, lite överallt faktiskt. Några dagar efter förlossningen kunde jag se vid vilken nivå vätskan hade försvunnit. Det såg riktigt komiskt ut - eller förskräckligt - en dag var låren och underbenen lika tjocka... vätskenivån låg alltså vid knäna. Riktigt skönt att bli av med all extra vätska. Efter ytterligare några dagar såg jag relativt normal ut - fast utan muskler. De sista veckorna i juni och juli var jag väldigt stillasittande. Det är ju jobbigt att bära på två barn, extra mycket blod, två moderkakor, fostervatten och så därtill all extra vätska... så det blev inga långa promenader - därför förtvinade mina muskler.
Ja, men det här var för 17,5 år sen... Nu går grabbarna i 2:an på gymnasiet... och rakar sig på morgnarna (i bästa fall..)... Det är inte riktigt klokt! Jag måste plocka fram deras album för att minnas hur mina små (eller stora) bäbisar såg ut.
Och nu är alltså brossan i samma sits. Intensivt är ett milt ord för tiden som väntar. Ordet fantastiskt är också svagt i sammanhanget. Det är som livet själv: ofattbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar