Mamman och det vita köket

Nu är det verkligen höst! Så skönt! Luften är kall och klar (eller kall och grå). Det känns befriande med höstluft. Jag kan andas in och hela tiden känna klarheten och det äkta ta över min insida. Höstluft på burk skulle verkligen sälja! Studenterna skulle kunna ta sig en shot höstluft när tenta ångesten skriker i huvudet. Värre är det för vildvinet som skriker i rött på högskolans fasader. För dom (vildvinen) finns ingen hjälp att få hur mycket höstluft de än får. Årstiderna har sin gång... men nästa år kommer nytt vildvin.... som skriker ihjäl sig till nästa höst...

Jag höll på att skrika ihjäl mig igår... Kanske inte riktig.....Men...

"Det var en gång en väldigt duktig mamma. Hon sparade och samlade så att pengarna skulle räcka till mat och kläder åt hela familjen. En dag ställde hon in den överblivna havregrynsgröten i kylen. Inget i hushållet skulle förfaras om det så endast var en liten kladd kvar av gröten. Denna gången var den lilla kladden ganska stor, kanske så mycket som en hel liter.
Näst dag när mamman kom hem från skolan kände hon en liten strimma av ork blomma upp när hon drack sitt eftermiddagste. Hon kom att tänka på gröten i kylen. Det skulle vara trevligt och gott att kunna bjuda familjen på nybakade knubbiga limpor till kvällsmat. Hon la genast ifrån sig sin nya lånebok och knöt på sig förklädet. Hushållsassistenten av märket Bosch, plockades fram från tvättstugan och ställdes framför diskstället. Mammans lilla flicka drog fram en stol och ville gärna titta på när ingredienserna skulle blandas. Fram plockades gröten, 100g jäst, lite honung, lite smör, lite olja och så kallt vatten förståss. Saltpaketet ställdes bredvid för senare användning. Mamman slog i alla varorna i rätta mängder och flickan fick hålla i måtten ibland. Och så sattes maskinen igång på första hastigheten. Ungefär en liter vetemjölspecial fick också åka ner i grötsmeten. Mamman visste att degar behöver blandas i sakta mak därför lät hon blandandet ta tid.
Den lilla flickan tröttnade och satte sig vid bordet för att klippa i tidningar och klistra ihop nya böcker. Mamman började också tröttna. Grötklumpen ville inte lösa sig och beblanda sig med vattnet och mjölet. Hon började fundera på om det fanns något annat roligt i skåpet som kunde pyttsas ner i degen. Just som hon öppnade skafferiluckan (som satt precis under degmaskinen) kände hon att nu fick det vara nog med gröt-tålamod. Det behövdes lite acceleration för att få grötklumpen att homogenisera med den blivande härliga degen. Hon sträckte ut den vänsta handen och öppnade skafferiluckan och just efter sträckte hon ut den högra handen och vred om hastighetsvredet på assistenten. Mamman tog lite överbalans och råkade vrida vredet till högsta hastigheten. En fjärdedels sekund efter hörde mamman hur det skramlade till och sen lät det som ett tjockt regn började regna inomhus. Den lilla flickan tittade upp och såg hur köket höll på att bli vitt. Mamman, som stod mitt i degregnet, förstod i nästa sekund vad som hände och stängde av degblandaren. Nu kände hon sig inte så duktig längre. Mammans stora pojkar kom rusande nerför trappan och storskrattade åt henne och ville ta kort på de(g)t hela. Nu hade mamman inte långt till tårarna.
I kitteln fanns det inte mycket kvar bara en bottenskyla av vit degvätska längst ner och en ganska stor klump med gröt som satt fast i degarmen. Utanför kitteln fanns det desto mer. Degen hade spritt sig som en tjock målarfärg runt maskinen. Golvet, skafferiluckans insida, mammans byxor, sockar, hår, armar och händer, diskstället med ren disk, diskbänken, kaklet, diskhon... allt inom en meters radie från assistenten räknat var vitt och vått. Mamman stod stilla i en hel minut och kom fram till att vatten och mjöl blir ganska likt klister. Den lilla kraften hon förut hade kännt, vissnade väldigt fort och en stor matthet bredde ut sig i hennes innersta. Hon hade ingen att gräla på, ingen att skylla missödet på och ingen att bli blixtrande arg på.
När hon efter fyrtiofem minuter städat upp all deg och bytt kläder satte hon på en stor gryta med vatten. Hennes familj fick inget nybaktbröd den dagen. Det fick bli spagetti och färdiga köttbullar.
Numera har mamman väldigt stor respekt för hastighetsvredet på assistenten. Hon har även fått en tacksamhetskänla över att den lilla flickan tröttnade på degen så att hon flyttade sig och stolen lite längre bort. Men hennes söner ska bli fotograferade så fort dom gör ett retsamt misstag...."